Vi är kanske inga förebilder när det kommer till följsamhet av läkemedel. Åtminstone inte de förebilder som vi önskar att vi var. Men vad vi däremot är, är ivriga förespråkare av läkemedel.
Vi tycker att det är fantastiska innovationer som möjliggör att vi kan göra saker som vi vill göra. Vi är evigt tacksamma för den medicinska revolutionen som skett under vår livstid inom vår egen kroniska sjukdom, med biologiska läkemedel som innebär att vi har helt andra förutsättningar till aktiva liv än vad tidigare generationer har haft.
Läkemedel är inte det som gör oss sjuka – tvärtom! Det är vårt bästa verktyg för att öka vår må bra-tid. Varför ska du till exempel inte ta en huvudvärkstablett om du har ont i huvudet eller inte ta smärtstillande om du har mensvärk? Det känns som väldigt onödigt ont om det kan korrigeras eller lindras med en tablett eller två istället för att “push through”. (Om det är något som är återkommande problem ska en såklart undersöka orsaken och söka vård för det.) Samma logik använder vi på läkemedel som vi blivit förskrivna för vår kroniska sjukdom och smärta.
Bipacksedlar med biverkningar kan kännas skrämmande. Och du ska absolut vara uppmärksam på om du upplever eller drabbas av biverkningar, och då berätta det för vården. Men vi ser generellt sett inte listan på registrerade biverkningar som att det är farligt att ta det läkemedlet. Biverkningarna där behöver inte ens ha ett medicinskt samband med det aktuella läkemedlet, utan kan bara vara en tillfällighet som måste registreras.
Vi har ibland pratat med varandra om rädslan för okända långtidseffekter av våra “nya” läkemedel. Eller känslan av att det skulle vara ett misslyckande att veta att vi, med allra största sannolikhet, kommer behöva ta medicin i hela våra liv. Men vi landar alltid i samma motfråga: Vad är alternativet? Hade vi hellre levt utan, och att vi då skulle må dåligt och ha ont hela tiden? Nej tack! Istället är vi faktiskt glada för att vi kan leva här och nu och få njuta av det. Det som sker det sker, och vi kan inte påverka det. Därför spar vi den orosenergin till annat.
Absolut att livsstilsval påverkar hur vi mår. Och vi vill gärna maximera vår må bra-tid genom att göra genomtänkta val och prova nya strategier eller alternativa behandlingsmetoder. Men vi tror inte på att bli helt medicinfria därigenom. Fantastiskt om det fungerar för dig, eller någon du känner! Men det är inget vi själva eftersträvar. Delvis för att vi upplever att det kan bli skuldbeläggande om vi inte skulle lyckas, som om att det då skulle bero på att vi inte har försökt tillräckligt. Men kanske framför allt för att vi som sagt inte tycker att läkemedel i sig är en dålig grej. Dunderhonungen är ju i samma lag som oss mot vår sjukdom.
